Jag vill inte vara vuxen. När man är vuxen ska man klara allting själv. Och vara stark hela tiden. När man är liten har man alltid en hand att hålla. Men jag är vuxen, och då måste man kämpa sig och göra sånt man vet att är svårt. Men jag vill gråta. Jag vill skrika när det gör ont. Jag vill inte hålla igen för att jag känner att jag måste.

Jag hatar min mage. Jag hatar att ha en kronisk tarmsjukdom. Kronisk betyder att det finns inget slut. Det är en konstant plåga. kan vi inte bara byta ut eländet en gång för alla så jag slipper det här. Jag vill inte, jag orkar inte.

Det skulle inte göra ont. Jag skulle få droger så det räckte. Både lugnande och smärtstillande sa dom. Jag var varken lugn eller smärtfri. Jävla skitläkare som ljuger så där! Aldrig mer ska jag vara vaken, jag ska vara sövd, annars står jag över.

Jag har inte ätit på nästan två dar. Jag är matt och orkeslös. Och irriterad.

Jag skulle få fara hem en timme efter undersökningen var det sagt. Undersökning var halv tio och jag fick åka med bussen som gick fem över tre. Mäkta less vad jag då. Jag orkar inte mer.

Å då sa resultatet att jag måste tillbaka för röntgen, å sen få nån ny stark medicin, för jag har ju inte bara inbillat mig trots allt. Hade världens inflammation...

Jag vill kunna äta. Jag vill kunna äta precis vad jag vill, när jag vill. Ni som känner mig ni vet att jag sällan låter det här stoppa mig men just nu är jag svag. Jag har inte fått äta utan konsekvenser på över två månader. Och det tär på mig. Jag vill vara som alla andra. Jag vill inte vara trasig.

Än en gång tröck dom på att jag måste sluta röka. Men jag tänker inte bli kontrollerad. Jag tänker sluta röka när jag själv vill. Inte för att någon säger att jag måste. Ingen och Inget annat än jag styr över mig.

Förlåt för det tråkiga inlägget. Jag behövde ventilera.